Såhär mycket älskar jag SKAM

Om ni har följt den norska serien SKAM så är chansen stor att även ni har hamnat i beroende-träsket. Risken är också att ni, precis som jag, fortfarande känner en tyngd i hjärtat sedan seriens sista avsnitt sändes för några dagar sedan. Sista någonsin. Det har varit fyra säsonger av ren kärlek.

Ryktet om denna serie hade vandrat i min omgivning i ett par veckor under hösten, men jag var fortfarande tveksam. Trodde inte att det skulle vara något för mig. Men så en kväll när jag satt i min ensamhet och åt middag och lyssnade på radio (ja, jag lyssnar på radio ibland, som en gammal gammal gumma), så pratade de ännu en gång om SKAM. Till slut gav jag upp.
Jag började kolla på SKAM kvällen den 16e november 2016. Jag minns detta för att efter ca nio timmar, kl 02.33 på morgonen den 17e november, så skrev jag detta på twitter:

skammis

Jag hade sträck-kollat hela säsong 1, utan kisspaus tillochmed! Och jag var så himla fast. Jag fortsatte att kolla varje dag tills jag hade kollat ikapp allt som vid det laget hade sänts. Vi var nu ca tre avsnitt in i säsong 3, den bästa säsongen av dem alla. Jag började följa alla karaktärerna på instagram, refreshade SKAM-sidan var femte minut i hopp om nya klipp eller andra uppdateringar. Jag minns hur jag skulle träffa min kompis för att käka pizza innan vi skulle se Fantastic Beasts på bio och allt jag kunde prata om var SKAM. SKAM SKAM SKAM. Jag övertalade henne om att kolla, och dagen efter, när vi åkte till jobbet tillsammans, så var hon lika fast som jag.

Att jag ägnar ett helt sånt här inlägg till en serie kanske är att överdriva. Men bara därför tänker jag ta denna överdrift ett steg längre. För igår satte jag ihop en hel jävla video som representerar min kärlek för SKAM. Se här!

Jag har inget mer att säga annat än att: alt er love ❤ nå smiler livet ❤ mennesker trenger mennesker ❤ du er ikke alene ❤ livet er nå ❤ takk for alt ❤

Bokrecension: Våra kemiska hjärtan

hearts-758x455

Titel: Våra kemiska hjärtan
Originaltitel: Our Chemical Hearts
Författare: Krystal Sutherland
Översättare: Jessica Schiefauer
Bokförlag: Bonnier Carlsen


(fyi: jag har nyligen fått tandställning. Så därför pratar jag lite grötigt i videon ❤ )

Henry Page är en obotlig romantiker!
Han har bara aldrig upplevt den stora kärleken. Inte ännu i alla fall. När Grace Town haltar in i hans liv med käpp och för stora herrkläder vet han att det är på väg att ändras. För alltid.

Jag har ett komplicerat förhållande till den här boken. Å ena sidan så är karaktärerna – Henry och Grace – så verkliga att man kan ta på dem. Deras känslor är förankrade i verkligheten och jag kunde ibland känna igen mig så mycket att det blev obekvämt. Å andra sidan så avskydde jag dem båda två. På riktigt himla-med-ögonen-på-varje-sida-avskydde dem. Jag kunde inte hindra mig själv från att önska mig in i boken så att jag kunde säga ett sanningens ord till dem båda två: ”kommunikation!
Men kärlek är ju aldrig så himla enkelt. Och Våra kemiska hjärtan är inte en feelgood-roman. Förvirringen och frustrationen som Henry lever med genom alla 330 sidor går raka vägen in i själen. Mitt hjärta fick träningsvärk. Får man verkligen bara en enda chans till den stora kärleken? Och ska det verkligen göra såhär ont att älska någon?
Grace bär på några tunga hemligheter som skakar om hennes och Henrys förhållande från dag 1. Vad är det som har hänt den här tjejen som gör att hon vägrar öppna upp för andra människor?

Tack vare några härliga bikaraktärer så kändes det ändå inte fullkomligt hopplöst att ta sig igenom den här boken trots allt. Henrys bästa vänner och familj fanns alltid där för att lätta på stämningen, vilket jag kunde uppskatta. Men Sutherland har gjort ett bra jobb med att inte låta det komiska ta bort från bokens överliggande och viktiga tema.

Förvänta dig en berg-och dalbana av förvirrande tonårskärlek och starka känslor som tränger gott i hjärtat! ❤

18195339_10158516770335364_1200640767_o

Video: Ett meddelande till mitt 14-åriga jag

Hej! Jag fyller 24 år idag! Lovar att det inte är ett aprilskämt.

Här är en liten video som jag har spånat på ett tag nu, och jag känner mig faktiskt ganska nöjd. Det är en liten hälsning till mig själv som 14-åring, alltså jag för tio långa år sedan. Hoppas ni gillar den! ❤

❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

MVI_1265.00_01_57_12.Still001